Bortom dimröken

2009 har varit ett intressant och utvecklande år. Vissa delmål har uppnåtts och vissa nya möjligheter har givits. Under året såddes frö vars blivande växter förhoppningsvis kommer att blomstra under de kommande åren. Jag befinner mig mitt emellan det förflutna och framtiden och samtidigt verkar allt så tidlöst färdigt, redan nu. Som om jag följer en väg vars slut inte nödvändigtvis föranletts av dess början. Ibland står man maktlös inför ödets stormar. Men det finns ett förborgat val där, någonstans mitt i allt töcken. På tal om tankar kring förflutenhet så hittade jag följande nedpräntat som jag skrev för ungefär exakt ett år sedan:


"Och någonstans bortom dimröken skymtade vi en bleknande och avlägsen sol vars färglöshet förtäljde om nornornas mörkaste hemligheter och om kommande kapitel, utan mänsklighet, utan grönska.

Tidigt imorse vaknade jag helt utan feber och kände mig piggare än på decennier. Rastlösa lemmar tvingade mig in till Gautjods högfäste för att eftersöka ett par verk av George Dumézil och Bruce Lincoln i stadens huvudbibliotek. Jag fick lämna byggnaden tomhänt men beslöt mig för att besöka universitetsbiblioteket någon annan dag och istället utöva en gammal god sed; att snurra omkring bland några trevliga bokantikvariat på diverse bakgator. Jag införskaffade mig ett verk av J.C. Cooper om äldre symbolik. Föga ett mästerverk, men ändock lite inspirerande och fungerande som tillfällig källa.

På treans spårvagn hem betraktade jag hur Baldr sträckte ut sina blodröda armar från horisontens slut, i ett sista försök att trotsa det nalkande dunklet. Väldigt drömskt och vackert. Svarta fåglar dansade mellan rödgult blod som droppade ner över hustaken och smekte de dystra industrierna, vaga eldreflektioner glimtade genom röken som vällde ur de gamla skorstenarna och förgyllde för några sekunder allt vad jordiskt liv innebar. Men det var bara små retande kittlingar för själen, och hela skådespeleriet stärkte bara min längtan att lämna det begränsade tillståndet och likt en fri och, av lång enträgenhet, självförverkligad gudom uppgå i ett större allt för att slutligen till fullo förenas med vad som vilar där bortom. I det djupaste avgrundsdjupet av allt.

Men när jag satt där så mindes jag också tillbaka i mitt liv, till nittiotalets mitt. Vi, några unga upptäckare som rebelliskt omprövade allt vad vuxenheten försökte inpränta i oss och som valde att gå vår egen väg. En väg som inte sällan ledde oss till utmarkerna, inom oss och i världen, bort från olika former av ofrihet. När mörkret föll och de hotfulla skuggorna dansade vilda genom den öde och nattligt vindomsusade byn Mullsjö så vaknade vi likt odjur som törstiga drack ur månskenet. För det trolska skenet avklädde oss våra mänskliga roller och renade oss från vardagens uttröttande ok, det lockade till något annat, kanske var det just att lära känna oss själva bortom våra påtvingade roller? Vi avskydde just allt vad samhälle, mänskligt liv och ljus tillvaro hette och den heliga natten; det var vår tid, vårt vackra ödsliga rike, vår egen Moder.

Jag minns hur hungriga vi var då, vi hungrade efter kunskap och visdom, och vi var så fyllda av en lovande ungdomlig kreativitet. En kreativitet som vi upplevde att omvärlden försökte släcka hos oss, för gnistor kan tända eldar och de rådande ville inte att världen skulle brinna. Men gnistorna brann redan för starkt och vi var vargar när de var får, så var det i vår värld. Blott de avlägsna stjärnorna bevittnade våra färder genom mörkret och blott de förtegna träden och rikets fördolda väsen kunde höra våra hemliga ord. För samtalen var många, och de var alltid inspirerande. Man kan nog säga att alla långa vandringar och dess många outtröttliga samtal faktiskt stöpte oss och danade väg för vilka vi senare skulle bli, på ett eller annat vis.

Över dystra marker traskade vi, genom djupa mörka skogar, längs tysta vatten och alena, tomma ödegårdar vars gestalter nästan uppslukades helt av det trygga nattmörkret. Så många känslor och fördjupande reflektioner, och vilka krafter vi faktiskt väckte. Det var nätter fyllda av de ärligaste visioner och domedagssagor, enskilda drömmar och mystisk dödslängtan. I timmar strövade vi omkring som laglösa, som "de andra", tills morgongryningen sakta försökte skrämma oss på flykt till våra hålor. Trots ångesten det ingav så vilade det ständigt något magiskt i övergången från natt till arla morgon, likt vi berördes av Ginnungs magi i tillvarons diffusa sprickor.

Det guldröda som långsamt försökte tränga sig in i det mystiska och åter blända våra ögon från att kunna se de tusentals brinnande i fjärran. Vårt magiska torn som började urskilja sig inne bland träden, den gamla tågbron som började skymtas och dimröken som stillsamt dansade sin tysta morgondans över stråkens lugna vatten. Och någonstans bortom dimröken skymtade vi en bleknande och avlägsen sol vars färglöshet förtäljde om nornornas mörkaste hemligheter och om kommande kapitel, utan mänsklighet, utan grönska.

Skapade vi våra egna öden?"